Vår gode samarbetspartner Christer Gustafson hittade en gammal skön bild han plåtat inne i mörkret på Victoria i Kungsträdgården en gång i tiden. Tankvärt och minnesvärt!

Under den tyska ockupationen av Frankrike, förbjöd nazisterna jazz och bebop musik.  Jitterbug dans förbjöds, då den ansågs vara dekadent amerikansk propaganda hos motståndsrörelsen, som ordnade dolda källarmöten, där denna musik spelades från skivor.
Dessa arrangemang kallades för discothèques, och endast en skivspelare användes. om man inte fått tag på en jukebox.
De som höll i dessa sammankomster kallades ”Zazous” och i de underground discothèque som dök upp i nazityskland, drevs av antinazister kallade ”Swing Kids”.

Den kvinnliga nattklubbsägaren Régine Zylberberg, startade  redan1953 koncept i sin klubb Regine´s, där jukeboxen ersattes av två skivspelare som hon själv skötte. Olikfärgade lampor gav  en ny stil åt känslan vid dansgolvet. Därmed introducerades spelsättet utan paus mellan låtarna.
Régine Zylberberg,

Whiskey à Go Go kan sägas ha varit det första discothèque-stylade nattklubbskonceptet med moderna mått mätt.

Under 50-talet var s.k. ”Dancehalls” vanliga, där man dansade till levande musik. I oktober 1959, rapporterades det att en restaurang som byggt om till Dancehall, tröttnade på att betala orkestrarna höga arvoden, så de började med skivspelare istället.
Klaus Quinni, en  journalist som närvarade, tyckte att det behövdes lite mer drag, så han tog över spelningen och körde med samma stil mellan låtarna som radiopratare brukade använda.
Den första låten som sägs ha spelats där, var ” Ein Schiff wird kommen” av Lale Andersen. Klaus stil blev omedelbart populär och därifrån var han ställets Discjockey, en av de första som finns noterade. Som DJ Heinrich och organiserade sedan DJ´s som ett officiellt accepterat yrke.

När Scotch Club konceptet startade med den första klubben 1959 i Aachen, spred detta sig snabbt över hela den regionen. När det första filialen öppnade i USA, fanns redan 17 st i Aachen.
Svenske Torsten Hanberg startade en Scotch Club under sin studietid i Tyskland. Om detta kan du läsa mer i hans kapitel i boken Disco Night Fever, där han berättar hela sin och Leif Westlunds långa Disco-resa med bland annat Lord Nilsson och No 1.

I slutet av 50-talet, introducerade flera ”Coffee Bars” i Soho sina eftermiddagsdanser. Mest känd var kanske Les Enfants Terribles , som låg på 93 Dean Street. Utan alkoholtillstånd och med en mycket ung publik, var de naturligtvis inte som de kommande stora discothèquen som senare kom.
I början av 60-talet öppnade Mark Birley ett discothèque, endast för medlemmar, med namnet Annabel´s vid Berkely Square i London.
1962 öpnnades Peppermint Lounge i New York och sägs vara det ställe som introducerade konceptet med go-go dansare.

Den Walesiska tjejen Sybil Christopher (Richard Burtons första fru) öppnade 1965 Club Arthur i New York.
Sybil Christopher

Detta discothèque blev mycket populärt och ett Club Arthur dök också upp på Klarabergsgatan i Stockholm något senare, där troligen sveriges första kvinnliga DJ, Solveig Adler stod bakom spakarna.

Detta var ett kort intro, som kan kasta lite ljus över ”stenåldens” klubbverksamhet och därmed ge en ingång till det du kan läsa i den kommande boken Disco Night Fever, som släpps i slutet av oktober i år..

Soul, vin och lite vatten var sjöklara omständigheter som inramade en perfekt och ljummen eftermiddag när Soul Train-kryssningen nr 18 drog igång på akterdäck av Birka Paradise.

Därifrån och 22 snabba timmar framåt, var det dansgolven som styrde närvaron med assistans av de sedvanliga Discjockeyna René DisteliHedemyr, Anders Muller och gästryttare. Dessutom hjälpte fotogury Lelle till att förhöja stämningen med sitt aktiva plåteri.
Energin fylldes på med utsökt middag i matsalen, där vi kab anbefalla oxfilén och rödingen, rill en förrätt av handskalade räkor.
Gästerna (inklusive Dan Ekborg) trivdes bättre än fiskarna i Östersjön (utan tvivel) och tyvärr försvann tiden alldeles för fort. Vi lyfter våra vita dansluvor och d:o glas: Soul och tack för den här gången!
Foto: Peter Ortvik, motivscout: Marie Johansson.