Wadda – Växte ur garderoben och hamnade i dörren. Sedan korvade allt till sig

När vi tryckte boken Disco Night Fever, uppstod det en teknisk miss i layouten.
En av de skönaste och mest omtyckta killarnas berättelser hade plötsligt fallit bort och det upptäcktes dessvärre inte förrän skadan redan var skedd.
I väntan på en andra upplaga, där vi kan korrigera felet, bjuder vi här på en lite improviserad version, då WADDA TAMIMI är värd att få vara med redan här och nu.
(Vissa detaljer, som bildtexter, spar vi till bokversionen).

Ett smart drag tack vare ett snabbt val, ändrade karriär och livssituation för Wadda Tamimi.
Men varför gå händelserna i förväg. Här kommer den finurlige entreprenörens egen berättelse.

”Mitt uteliv i Stockholm började redan som 15-åring, runt 1974, då jag och kompisarna gick på Discot Puss & Kram, som låg utanför Gröna lund, i Lingården. Inne på Grönans Jump-In, umgicks jag en hel del med flera ur den kända Wahlgrensfamiljen. Där spelade då Niklas Strömstedt som DJ. Vi gick även en hel del på Domino vid Hornstull, där jag för första gången såg Christer Lindarw och  Lasse Flinckman gjorde små showinslag redan då. Andra ställen vi gillade, var Bobadilla på Kolingsborg och New Generation vid Stureplan.
Hur kom jag in att börja jobba på Discotheque? Det var så att jag gick en hel del på Big Brother, dit vi kom när Ställena på Djurgården (Jump In och Puss & Kram) hade stängt för kvällen. Jag fick börja jobba som ”Nisse” och diskplockare. Möjligheten uppstod, då jag tränade på gamla Rellos Gym, där många dörrvakter och krogfolk cirkulerade.  Jag fick dock bara jobba fram till klockan 22, eftersom jag inte hade åldern inne att officiellt vara på krogen efter den tiden (var 16 år då). Efter ett tag fick jag även hoppa in i dörren och skaffade mig därmed ytterligare kontakter i den branschen, där ju ”alla kände alla”.En av de första jag lärde känna, var Janne Gerschwind, som jag senare kom att jobba med under lång tid. Janne frågade mig om jag ville jobba på Tramps (”Where The Happy People Go”). Sergio Sartori, som var vår boss, var en glad och vänlig själ med många kul indéer.
Tramps var ett Disco utan alkoholtillstånd invid Stureplan, där discodansen var det drivande. Alla som gillade att dansa, gick dit. Stämningen var alltid glad och otvungen. Ofta hade vi galna upptåg som gyttjebrottning, tävlingar och små spontana uppträdanden, som talangtävlingar. Det var förresten här som Björn Borg träffade Jannike Björling under en modelltävling. En av de riktiga stammisarna, var Blossom Tainton och även bröderna Emilio och Vito Ingrosso och Freestyle/Styles Gigi Hamilton ”bodde” där. Snyggaste stammisen i mina ögon, var utan tvivel Izabella Scorupco.  Även skådespelaren och matfantasten  Per Morberg var en ofta sedd gäst hos oss.Eftersom jag nu fyllt 18, var jag ordinarie där i dörren, tillsammans med Janne Gerschwind.

Musiken var som sagt det kanske viktigaste inslaget på Tramps, vilket gjorde att dansgolvet för det mesta var fullt. Två oförglömliga Discjockeys som medverkade till detta och som fick sina genombrott där: Dag Wolle, mer känd som Denniz Pop och René Hedemyr.

Efter Tramps, började jag i garderoben på då nyöppnade Discot Atlantic, Teatergatan 3, nära Nybrokajen. Det var Alexandra´s huvudägare Tom Mackey, som med den driftige Frederick Offrein (som stod i dörren på Alexandra´s) vid sin sida, lyckades med sina kreativa koncept som drog stor publik och även mycket känd sådan, i stort sett samtliga öppetdagar i veckan.
(Författarens fotnot: Atlantic beskrivs ingående i kapitlet om klubblivet i Stockholm).

Efter ett tag i garderoben, fick jag även stå visa pass i dörren, där jag hade sköna arbetskamrater, bland andra Hans Lundgren (med tiden ändrat till Dolph Lundgren) och den jugoslaviske boxaren Dragan ”Gaga” Djokic. Även Iron Maidens livvakt och massör Peter Lokrantz hopade in då och då. Jag minns en mycket speciell händelse, där dessa två herrar höll på att råka riktigt illa ut. Peter skulle efter kvällens slut, få skjuts hem av Gaga. De hoppade in i bilen, Gaga vred om tändningsnyckeln… och bilen sprängdes. Bägge killar klarade sig oskadda, fråga mig inte hur. Peter klev ur bilresterna, tydligt chockad av det hela och började bara lugnt gå därifrån utan ett enda ord.Jag tyckte det var kul att jobba i Atlantics garderob, måste erkänna att jag gillade att på regelbunden basis kunna frottera mig med och efter ett tag, lära känna många av de celebriteter som dök upp som gäster och även inbjudna till specialarrangemang.

Jag träffade Charlton Heston, Marty Feldman, Goldie Hawn, Sex Pistols, Kungen av Saudiarabien, vår egen Kung Carl XVI Gustav, en mycket ung Carola, samt Phil Collins (som var här för att spela in en skiva med Annifrid “Frida” Lyngstad).När Sylvester Stallone var här, blev han bekant med Hasse/Dolph Lundgren. Detta var alltså långt innan Rocky 4 spelades in, där de bägge var ärkerivaler. Jag fick haka på när Dolph och Stallone (tillsammans med hans livvakter) samlade ihop sig till ett besök på restaurang Martini vid Norrmalmstorg. Det var då jag uppmärksammade att den gode Sylvester Stallone bar platåskor, troligen för att vinna i längden…
Men först dansade han en bra stund på Atlantic. Han var en riktig tjejtjusare och när han var uppe på golvet, dansade hans livvakter också, strategiskt utposterade runt stjärnan.
När Sly skulle på toaletten, gick vakterna före och kollade att kusten var klar.
På Martini fick vi ett diskret bord i den övre baren där vi alla, Stallone och Dolph, samt livvakterna och några snygga tjejer som hakat på. Trevlig afton med många glada garv.TV-programmet Måndagsbörsen spelades in i Grand Hotels Vinterträdgård, vilket ligger ett stenkast från Atlantic. Efter inspelning/sändning, kom alla artister och gäster över till oss, så man fick verkligen se och möta de riktigt stora. Vi hade ett rum som kallades ”Blå Rummet”, som var ett slags VIP-rum, där endast artister och känt folk fick vara, en slags ”ungdomsgård för celebriteter”…hahaha.
Svenska musikereliten som Janne Schaffer, Lasse Lindbom, Charlie och Lennie Norman med många flera, var där på måndagarna och hade sina ”egna” bord. Efva Attling, som då var stor modell, var där mer än ofta. Det var samtidigt som Niklas Strömstedt var DJ där, tillsammans med härlige Hasse Huss och Paul Woolgar.
När VIP-arna beställde flaskor som inte dracks ur, skrevs deras namn på flaskan, samt en nivåmarkering och sedan förvarades flaskorna i ett låst utrymme, varifrån de fick hämta ut den vid nästa besök. Vi hade många sådana flaskor, där namn som Benny Anderson, och Thomas Ledin.
En artist som ofta besökte oss, var Ted Gärdestad. På slutet märktes det tydligt hur han förändrades. Han bar då endast vinröda kläder (som var Bagwanrörelsens färg)/lila.
Våra supertjejer Titti och Linda blev kompisar med de flesta av VIP-gästerna, som ofta hängde kvar efter stängning. Linda blev så pass ”kompis” med Lasse Lindbom, att de sedan gifte sig…och Titti gick samma ”öde” till mötes med en annan stammis, den kände musikproducenten och låtskrivaren Bengt Palmers…hahaha.
Vi hade dessutom en mycket vacker spritkassörska, som sedan sadlade om och blev metrolog. Minns tyvärr inte hennes namn, det verkar ha regnat bort…I dörren stod även tvillingarna Bosse och Uffe, som vi aldrig lyckades se skilladen på, vilket gev upphov till många dråpliga situationer. Detta får mig osökt att tänka på en helt annat tillfälle, som jag nåste få berätta om. Ägaren till Atlantic, Tom Macksey, hade som vana att aldrig gå in genom entrén utan kom och gick genom personalingången på baksidan, vilket gjorde att många inte kände igen honom så väl. Detta var precis vad Tom ville. Under en tid hade vi en göteborgare vid namn Anders Bengtsson (storlek Byggare XXL) i dörren. En kväll kom Tom Macksey och för ovanlighets skull, via huvudentrén, varvid han blir stoppad av Anders Bengtsson. Anders påpekade att Tom såg onykter ut, vilket naturligtvis var helt fel men Anders stod på sig. Han visste inte att Tom var ägare och chef.
Jag såg att Gaga stod bakom men han sade inget utan lät Anders hållas. Tom sade då bara ”Thank You” och försvann runt hörnet, där han som i vanliga fall, använde sig av personalentrén, gick genom lokalen och kom fram till Anders bakifrån och knackade honom på axeln. Anders vände sig om och skulle just börja dra i Tom när Gaga kom fram och bad honom lugna sig en smula. Gaga lät Tom presentera sig och Anders stod kvar som en fågelholk. Tvärt emot vad man kan tro, fick Anders jobba kvar även efter den incidenten.
Vi öppnade klockan 19 men köerna började redan vid 17-tiden, speciellt på måndagarna, när vi hade ” Havets Läckerheter” . För 45:- (tror jag det var) fick man mumsa i sig färska skaldjur och tillbehör, som flögs in varje söndag från Maine i USA och hämtades av vår köksmästare Åke. Kön sträckte sig från Grand Hotel ned till vår entré, helt galet.

Ett kul inslag som vi alla såg fram mot varje lördag, var fotbollsmatcherna mellan Atlantics och Alexandra´s personal uppe p Gärdet. Bussar stod utanför respektive ställe och fraktade upp spelare och supporters (inklusive drycker). Alexandra´s hade bland annat med den ryktbare Dragan ”Jokso” Joksovic i sitt lag och vi hade vårt hemliga vapen Hasse/Dolph Lundgren. Lilla jag var målvakt för Atlantic, ”Gaga” var coach och stämningen var alltid på topp.
Under sommarperioderna, vid 05-tiden efter stängning på Atlantic, samlades ett gäng, bestående av bl.a. krogägaren Sergio Montanari (Martini och Valentino), Peter Lokrantz och dörrvaktslegenden Bill Holmström och äntrade en båt som låg utanför Atlantic vid Nybrokajen, för att åka ut till Bills lantställe med strandtomt och chilla. Sergio lagade mat på vägen ut och väl framme, åkte vattenskidor fram. Vi festade, sov och badade under söndagen, varefter båten tog oss tillbaka på eftermiddagen. Vi jobbade igen söndag kväll och sedan ut till Bills ställe igen på morgonkviste. Det var livet på en pinne.
Efter min tid på Atlantic, mellan 1978-82,  gjorde jag ett lappkast och hoppade tillbaka ett tag på Tramps, sedan studsade jag vidare till Berns men eftersom ”brottslingen alltid återvänder till brottsplatsen”, så tog jag ytterligare en period på Tramps. Detta kom sig av att vi var en trio som bytte runt för miljöbyte, jag, Janne G och Wille Bergh. Janne och Wille hade dörrarna på Daily´s och Berns, vilket gjorde att jag då även började på Daily´s i Kungsträdgården. Undervåningen på Daily´s, hade tidigare varit Garage, som drevs av Sergio Sartori från Tramps men när jag började, var det Janne Nilssons och Robert Öhmans klubb Backstage som låg där och som sedan bytte namn till Melody, efter att ha flyttat till den ombyggda biografen Melody på Birger Jarlsgatan. Jo, det var snabba ryck då…hahaha. Även på Daily´s började köerna tidigt. Folk värmde upp på Akvarium (tidigare Sju Sekel) mitt emot redan från 16-tiden på eftermiddagarna och när vi slog upp portarna, strömmade de över till oss. Vi är nu framme runt 1986 och jag jobbade där till 1991. Just det, får inte missa att berätta om att alla vi vakter på Daily´s fick gå på Charmkurs, för att lära oss hur man behandlar en gäst på bästa möjliga sätt. Vi fick lära oss hur viktig hela kedjan är och att den svagaste länken kan få allt att brista. Från dörren vi  garderoben och hovmästaren fram till servitrisen och bartenders, allt skall klaffa på samma sätt och ge kunden en positiv helhetsupplevelse.
Historien om hur jag sedan helt bytte inriktning är lite kul. Jag stod ju i dörren på Daily´s och strax utanför, lite på sidan, stod en ”korvgubbe”  och sålde för brinnande livet. Han kom kl 23 på sin flakmoppe, ställde upp lådan och gjorde strålande affärer varje kväll. Jag började kalkylera på omsättningen och vinsten, så en kväll gick jag fram till honom och frågade om jag kunde få köpa in mig på halva ”företaget”. Jag fick nobben då men längre fram återkom han till mig och gav mig ett erbjudande som jag accepterade. Så nu hade jag halva korvvagnen. Jag hade då en kille som sålde åt mig, medan jag stod i dörren och då kunde hålla lite koll på affärerna. Efter ett par månader fick jag möjlighet att köpa loss 100% av rörelsen och blev sonika ensam ägare till korvvagnen.
Daily´s dåvarande ägare, Hasse Mörck och Calle Andersson konfronterade mig om att det inte gick för sig att både stå i dörren och ha korvaffärer utanför. Jag var tvungen att välja, antingen eller.
Mitt beslut blev omgående att jag lämnade dörren och klev in i korvbranschen på heltid, vilket jag får tacka de bägge herrarna för ultimatumet de gav mig. Så, mitt sista pass inom Discobranschen, var på Daily´s 1991, därefter har mitt liv varit fyllt av korv…hehehe.
Jag expanderade och sålde på ytterligare ställen, som mitt emot Riche, vid Melody, och utanför East.

Det har även gett mig kul specialjobb, som när Carola Häggqvist skulle ha en korvgubbe till vickning utanför sin fast. Även Lili & Susie anlitade mig vid ett releaseparty för en av deras plattor. Senaste specialaren, var med Tommy Körberg och Janne Schaffer på Skansen. De hade beställt ett antal olika korvar, även vegankorv och där dök gamla Discogäster som Björn och Pernilla Skifs upp och hälsade på korvgubben Wadda.

Fördelen för mig har alltid varit att folk känner och känner igen mig från åren i dörr och garderob, vilket har gjort att de hellre handlar av mig än av konkurrenten.  Samma sak ute vid Stockholmsmässan, där det vid varje pass dyker upp några kunder som minns de glada dagna på Atlantic, Berns och Daily´s. Så, för att knyta ihop korvpåsen, så har alla mina år på Discon, varit till stor glädje och även till stor nytta för min nuvarande position som ”Stockholms Korvkung” (enligt många), vilket får bli mina avslutningsord. Senap och ketchup?

En Rockare I Discoförklädnad

Under en period på 70-talet, skulle alla artister, oavsett genre, paketeras i ”Discopresentpapper”. Det mest pinsamma var nog Roy Orbison med albumet ”Laminar Flow”, som vi snabbt glömmer.

En svensk rockare som vi ser här nedan, fick även han en mindre smickrande Disco-garderob…och visst vill vi hellre minnas honom i mer rock & roll-betonade outfits?

Vem det är? Jo, Jerry Williams…
(R.I.P.)

Claes ”Discoguy” Breitholtz Widlund – Han Borde Ha Varit Med I Boken


Bilden ovan: Discoguy med två av sina dyrgripar, En av Tom Moulton signerad platta och Orlando Riva Sound med ”Body To Body Boogie”.

DISCO GUY

Visst blev jag extremt nyfiken när det dyker upp en kille med webnamnet ”Discoguy” och som dessutom har två hemsidor med namnen
http://www.disco-disco.com  och http://www.discoguy.se.
naturligtvis finns han även på Facebook under Discoguy Disco-Disco

Fast egentligen är det mest rättvist att låta honom själv berätta, så här får du ordet, Claes ”Discoguy” Breitholtz Widlund:

-Den allra första låten som fick mig att börja ”ticka igång” på Discomusik, var ”Lady Bump” med Penny McLean. Året var 1976 och jag var då bara 9 år ung.
Disco blev min ”första kärlek” och sedan rullade det bara på. Det tar liksom aldrig slut, jag hittar ”nya” låtar som jag aldrig hört förut och olika fascinerande detaljer i soundens uppbyggnad. Just att Discon är upplyftande, glad och mer positiv än många andra genres, passar mitt kynne.

Efter några fler år på nacken, lyssnade jag även på radio, spelade in kassettband med favoritmusiken och när större veckopeng… och egna pengar tillät, fick jag råd att köpa fler och fler skivor. Sedan började min omgivning att kommentera att min samling var rätt bra, så de undrade om jag kunde spela på olika tillställningar.

Den första ”riktiga” spelningen jag minns, var när jag tillbringade en sommar nere i Torekov, Skåne. Där fanns en Folkpark, Strandparken. Båtklubben hade fest men den bokade Discjockeyn dök aldrig upp. Jag var samtidigt kompis med Jonas Åkerlund, som bodde i huset bredvid mig och Jonas tyckte att vi två tillsammans hade tillräckligt med plattor för att klara av uppdraget. Jag hade naturligtvis de flesta skivorna hemma i Stockholm men hade ändå köpt så pass mycket under sommaren, att det nog skulle räcka.
Samma Folkpark hade även live-artister då och då. Jag mins väl Steve Kekana med sin hit ”Raising My Family”.

Tillbaka i Stockholm, fanns det i början av 80-talet en rullskridsko klubb, Marbles Club, som arrangerade ett rullskridsko-disco ute på Djurgården, där jag spelade alldeles utanför Skansens Bergbana. Jag fortsatte utöka spelningarna med privata fester och liknande arrangemang, dock inte så mycket på klubbar.
Har även varit i Göteborg några gånger och spelat på lördagsklubben Club Beat, som ligger i Nefertiti, nära Universitetsområdet. Där blandas Disco och Funk till en skön dansmix.

I och med att jag samlat och sökt låtar och plattor under många år, är det speciellt kul att under en spelning kunna plocka in sådana låtar som jag vet fungerar perfekt på dansgolvet men som ändå inte tillhör de mest kända ”standard-discolåtarna”, låtar som jag tydligt ser och hör att folk kommer på sig att de hört någon gång, men inte vet vad de heter.
Ett par sådana låtar är ”Odyssey pt 2” med Johnny Harris och ”The Break” med Kat Mandu.

Några personliga favoriter: Orlando Riva Sound med ”Body To Body Boogie” och även Love Unlimited Orchestra (Barry Whites sidoprojekt) med ”High Steppin’ Hip Dressin’ Fella (You Got It Together)”, samt Ashford & Simpson med ”Bourgié Bourgié” (även inspelad av Gladys Knight, John Davis m.fl.)

Nu med den digitala tekniken, är det kul att, när tid finnes, kunna leka lite med befintliga låtar och mixa om dem som jag vill ha dem. Just nu lattjar jag lite med Karen Youngs Disco-smash ”Hot Shot”. Får se vad det blir…

Många undrar naturligtvis hur jag fick namnet ”Discoguy” ute på banan.
Det hela kom sig av att när jag en gång i forntiden skulle skapa min hemsida, då fanns det något som hette ”PASSAGEN”, som hade ett forum där man kunde skapa websidor. Detta var runt 1996/97. Man var dock begränsad till max 8 bokstäver. Jag ville egentligen döpa sidan till ”Disco-Inferno” men det blev ju för långt. Till slut valde jag Discoguy och har levt med det sedan dess.

 

Även web-sidan har levt sedan dess. Initialt var den bara skapad för att jag ville lära mig lite html kod för att se hur det funkade, därifrån har den bara växt över tiden. Jag skrev enkelt om Disco och lite favoritlåtar, sedan fick jag tag i Mel Cheren som ägde West End Records och gjorde en mindre intervju med honom, följt av en av hans gamla artister – Taana Gardner och sedan rullade det bara på så listan är nu lång med artister, DJ’s/remixers, skivbolags ägare och andra som jag intervjuat genom åren. Artister som; Gloria Gaynor, Loleatta Holloway, Jocelyn Brown, Anita Ward, Linda Clifford, Meco, Peter Brown, Candi Staton, Dimitri From Paris, Frankie Knuckles med flera. Jag var även först att intervjua Tom Moulton för webben och har varit hemma i hans lägenhet och varit med när han mixat om låtar.

Tack vare min hemsida så fick jag även frågan om jag kunde skriva en introduktion till boken DISCO av Disco Patrick & Patrick Vogt. En tung, tjock bok som visar massor av klassiska Disco skivomslag.

Ett exempel på den höga bildkvaliteten i boken.
Jag fick själv äran att skriva förordet till boken:
Låt mig då bara avsluta med tipset att gå in på länken HÄR:
så får du en riktig genomkörare i den spellista med ett blandat, inte alltid så välkänt men dansant innehåll, så får du höra en bråkdel av min skivhylla innehåller.
Tack för mig!

Photos: Peter Ortvik

Nya gamla klipp från Jan Rendle – Discon Du Gömt…

I boken Disco Night Fever dyker klubbentreprenören Jan Rendle upp på flera ställen i olika kapitel.
han stod bakom en serie lyckade Discon, som Shazam, Balders Hage, Rosamunda, Randolf, Fonteinebleu, Taurus med flera.
Jag har under tiden med bokarbetet, hunnit bli en mycket god vän och titt som tätt kommer han med nya minnen från klubbarna och de som jobbade med honom där.

Janne Rendle, i slutet av 60-talet, när han även designade egna kollektioner av skjortor och skinnkläder, som han sålde i sin boutique ”Papegojan” på regeringsgatan.  I boken finns många bilder under kapitlet ”Discomodet”.

Låt oss inleda med en korrigering. I boken tillskrivs en annan klubbentreprenör att ha drivit Discotheque Yellow Finger, vilket är felaktigt. Det var Jan Rendle som med hjälp av restaurangägaren Pepino, var den som skall tillskrivas detta. Rätt skall vara rätt!


Ovan, på Yellow Finger, ett riktigt Discoparty med radioanknytning. Här smygfångades Jan Rendle under en dans med Kersti Adams-Ray.

Så, då kan vi gå vidare och titta på de tidningsklipp som jag fick av Jan Rendle under Påskveckan.


Janne har aldrig gillat att själv stå i rampljuset. Här är en bild som är ett undantag från den regeln.

En klubb som Jan drog igång inne på restaurang Lille Köbenhavn, mitt emot NK på Hamngatan, var sommarklubben ”Papegojan”, alltså samma namn som hans klädbutik bar.

Opopoppa och dess gästartister ramlade allt som oftast in efter sändningen på sommarklubben Papegojan (och även på Shazam). Se även förstoringen nedan.

Storstjärnor som George Best kunde ofta ses inne på ”Gojan”.

Premiärinvigning av Boutique Papegojan, där Janne slagit sig ihop med sin gode vän Ola Håkansson, sångare och frontman i popgruppen Ola & The Janglers. Bland de shoppande kunde man se ABBA och andra celebriteter.

Lokaliteterna innehöll även frisör och rakstuga.

1968 hade filmen ”Bonnie & Clyde” premiär och på Jannes Disco Shazam vid St Eriksterassen, avhölls en temamaskerad, där man korade Sveriges Bonnie & Clyde. Vilka som vann, kan du se i boken.


Stor Disco-klubbtest, värd att notera…


På Södermalm öppnades ”Happy Days”, en Discopub, där bland annat Claes ”Clabbe” af Geijerstam och Björn Skifs hjälpte till bakom disken under premiärkvällen. Go-Go-prinsessan Efva Attling var också på plats med sin kollega Tord Axbom.

Krogkriget…fanns det?

Jan inklämd mellan Efva Attling och Mariette Sulin men ser inte så ledsen ut för det…


På Shazam: Bengt Palmers får en lektion i Go-Go dans av Efva Attlings kollega Anabel Rice.


Spritspionerna var på hugget och många Discom förlorade sina rättigheter på grund av vansinniga och svårefterlevda regler. Lord Nilsson var ett ställe som trots lång kamp mot myndighetsövergrepp, till slut tvingades slå igen. Andra som fick problem var Shazam och Alexandra´s.

Påskgodis: Robert Wells om ”sina” Discon/klubbar

Jag har känt Robert Wells sedan det glada 80-talet, då vi ofta samtidigt frekventerade samma Diascon i Stockholms innerstad. Härom dagen frågade Maestro Robert om några låtar o ställen han minns.. och så här blev svaret:

”Jag gillade verkligen Daily´s (Daily News Café) på 80talet. Men även Kolingens disco efter Pubkvällarna. Där blandades Earth Wind & Fire med ZZ Top´s ”Tush”, all blandning kunde dyka upp i musikväg. Bäst på den tiden var att Funken var ganska stor på de discon som jag gick på. Favoriten alla kategorier är låten ”Sweet Lucy” av och med Raoul De Sousa. Många dansgrupper hade den med i sin repertoar.” (Lyssna på den HÄR!)

Denna bild är från Bokreleasepartyt på Wallmans Salonger.

Minns du dessa Disco-tjejer? – Dansanta låtar

Discomusiken har sett många välsjungande tjejer, som tangerat allt från soul, gospel, funk och pop.
De mest kända behöver ingen närmare presentation men i mitt minne har detdykt upp ett par inte så välkända namn, som absolut inte får glömmas bort (visst…det finns många fler…). Anledningen är delvis att jag för skojs skull börjat spela gamla mixtapes i äkta kassettformat (har över 800 sådana).
I veckan fastnade jag speciellt gör dessa damer:

Ullanda McCullough med låten ”Rock Me” som du kan lyssna på HÄR.

Janice McClain med ”Janice McClain – Smack Dab In The Middle” som du kan höra HÄR.
(Hör du lite likhet med ”I´m Every Woman”..?)

Innan Discon kom, fanns släpptes en höjdare redan 1972 med funkiga Lynn Collins: ”Think (About It) Lyssna HÄR.

Låt os inte glömma bort Candi Staton, som innan hon ramlade in i religiösa grubblerier, hann med flera sköna dansgolvshits, bland annat den oförglömliga ”Young Hearts Run Free” som du kan höra HÄR.

Randy Crawfords största insats för dansgolven, var tillsammans med jazzfunkgruppen The Crusaders. Lyssna på deras klasiker ”Street Life” HÄR.

Hoppas något av detta föll dig på den så kallade läppen…mer kommer.

Soul Train Stockholm Black Cruise – Mycket dans för pengarna

The Party Is ON!!!

Lördag 9 mars 2019 fylldes Birka Cruise-terminalen av ett stort antal Discosugna mogna ”ungdomar”. Discoklubben Soul Train Stockholm hade lockat fullt hus till sin ”Black Party Cruise”, där då klädkoden naturligtvis var svart med accessoarer.

DJ Snurre med dansanta Marie Johansson.

I terminalens discobås regerade Dj Snurre med kollegan och drog upp stämning och förväntningar till röd nivå.
Väl ombord trakterades vi av dubbla discon ända fram tills att fötterna gick i baklås vid 04-tiden men efter en kortare återhämtning och en morgondusch, var musiken åter igång uppe på våning 10, ända fram tills vi tvingades av fartyget som utan att vi märkt det, åter lagt till vid Stadsgårdskajen.

Vårt stora tack till arrangörerna och alla de gäster som förgyllde tillvaron för varandra. Följ med runt via bildgalleriet nedan.
Skepp o Hoj! Båten Upp!!!
Uppladdning med Marie J och Tiina K.

Dokumentatörerna Lenne ”Stensäker” Stenberg och Clas ”Mission Possible” Lindstål.


Anders Müller tog ett steg uppåt och hamnade i Lelles fotosektor.

Boksignering på gång…
Bokens Layoutare, Anders Grawin var också på plats.
Stamhörnan med bl.a Klubb Septembers Janne Harling.
Inget ösregn, bara öööös…
hetare väderlek än bara 3 degrees…
René på G.
Rovdjuret Lelle Lejon spanar efter nästa ”offer”…
DJ Müller sken ikapp med solen.
DJ Snurre, alias Lars Wimmer är naturligtvis med i boken.
Någon hade Rock i sinnet…
I selfie-elitens distala hörn fann vi dessa bildlika fejs.
Från originalklubben Collade, Maria, tjejen som hade full koll på allt och alla.
Grattis, du har just köpt ett odödligt litterärt mästerverk…
Tjejerna från Radio Bohuslän gjorde intervju med Ortvik och Grawin. Mer promo på västkusten…
Det sa bara ”klick”…
René tackar för denna gång…
…och Anders Müller drar igång sista låten, ”Think” med Aretha Franklin.
Sista chansen, nu går sista exemplaret…tack Benny.

Igår: Smygpremiär för filmen STUDIO 54 – The Documentary

Igår kväll hade vi nöjet att bli inbjudna av vår gode vän Stefan Bori´c till den smygpremiär han fått två extra biljetter till fån AMEX.
Dokumentären om Studio 54 lämnar inget övrigt att önska. Man får sig till livs hela historien om grundarna Steve Rebell och Ian Schrager och hur de byggde upp ett succéimperium, som de sedan själva raserade genom…ja det får du själv se i filmen… för det gör du väl?
Här kommer några relevanta bilder, både från evenemanget och från Studio 54´s storhetstid (credit Getty Images).

PS I min bok berättar jag själv om mitt besök på Studio 54 vid Halloween -78.
Där finns även bilder från den lilla kamera jag lyckades smuggla in…

Filmpostern på biograf Skandia.

På plats var även Haide Westring, tidigare dörrvaktsikon på Café Opera mellan åren 1982 och -94.

Den här tjejen blev glad efter att ha vunnit ett signerat ex av boken Disco Night Fever, då hon råkat välja plats 54 i salongen. Tänk vad vi är påhittiga…”Ti-hii…”

Studio 54´s grundare och ägare, Ian och Steve.


Diana Ross dansar loss.

Studio 54, nyår 1979.